I augusti 1713 marscherade ryska trupper in i Åbo, och Peter den store kom själv till staden. De följande åtta åren var hela Finland ockuperat. Senare generationer kallade åren stora ofreden, på finska isoviha, ”det stora hatet”.
Kriget kommer till Finland
- Ett långt krig. Stora nordiska kriget började år 1700, när Danmark, Sachsen och Ryssland anföll Sverige. Den unge Karl XII (hållplats 19) segrade först, men 1709 krossades hans armé vid Poltava, djupt inne i dagens Ukraina. Därefter gick Ryssland till anfall runt hela Östersjön Väldokumenterat.
- Bränd av sin egen armé. I maj 1713 nådde en rysk galärflotta Helsingfors. Karl XII hade befallt att ingenting användbart fick lämnas åt fienden, så de svenska trupperna satte eld på staden när de drog sig tillbaka. Peter den store steg i land den 11 maj och lät förstöra resten Väldokumenterat.
- Flykt över havet. Många i södra Finland flydde till Sverige, med båt från Åbo till Stockholm eller landvägen runt Bottniska viken. Biskop Johannes Gezelius och domkapitlet flydde till Stockholm, liksom akademins professorer (ämne 2). En del präster stannade hos sina församlingar Väldokumenterat.
- Åbo tas. Den svenska armén drog sig tillbaka inåt landet. I augusti marscherade en rysk armé västerut längs kusten medan Peter följde efter med galär, och Åbo togs i slutet av månaden. Den 30 augusti var Peter i staden, bodde i en köpman Wittfooths hus och skrev brev om erövringen till kungen av Polen och andra Väldokumenterat.
- En medalj för Åbo. En rysk medalj präglades till minne av erövringen, med havsguden Neptunus i sin vagn och de latinska orden Ad Abum, ”vid Åbo” Väldokumenterat.
- Det sista slaget. Den 19 februari 1714 mötte den finska armén under Carl Gustaf Armfelt ryssarna vid Napo i Storkyro. Över 3 000 finska soldater gick förlorade, och 2 645 av dem stupade. Storkyro förlorade 45 procent av sina män, Laihela 60 procent och Lillkyro 70 procent Väldokumenterat.
- Galärer vid Hangö. Den 27 juli 1714 smet ryska galärer förbi den svenska flottan vid Hangö och vann ett sjöslag vid Rilax. Den 13 augusti tog de Åland, vars invånare redan hade flytt till Sverige Väldokumenterat.
Åtta år av ockupation
- Styrt från Åbo. Furst Michail Golitsyn styrde det ockuperade Finland från sitt högkvarter i Åbo. Åren 1714–1717 leddes ockupationen av Gustaf Otto Douglas, en svensk greve som hade gått över till ryssarna. Det var de värsta åren Väldokumenterat.
- Stadsbor som skatteuppbördsmän. Ockupanterna styrde Åbo genom lokala män. Köpmannen Henrik Wächter var borgmästare tillsatt av ryssarna 1715. I november 1716 förde ryssarna tillbaka rådmannen Simon Lydeman, som hade flytt till Österbotten, för att bli borgmästare med fullmakt från Golitsyn. För att få in den ryska skatten togs varor där de fanns: 1714 bars varor för 303 daler kopparmynt ut ur det tomma huset hos köpmannen Josef Eskola, som hade flytt till Sverige. Efter kriget stämde han, men vittnena kunde inte säga vem som hade gett ordern Väldokumenterat.
- Ryska köpmän återvänder. Ryska köpmän hade besökt Åbo sedan 1600-talet, tills kriget stoppade resorna år 1700. Från 1713 kom de tillbaka med ockupationsmaktens hjälp, och en del slog sig ner i staden för gott. I handlingarna kallas de marketentare Väldokumenterat.
- Skräck på landsbygden. Plundring, våldtäkter och tortyr var vanliga, värst i Österbotten. Människor gömde sig i skogarna i flera år. Peter befallde att norra Österbotten skulle ödeläggas omkring tio mil inåt landet, för att skydda hans nya stad S:t Petersburg. Hösten 1714 dödade kosacker omkring 800 människor på Karlö Väldokumenterat.
- Bortförda. Mellan 20 000 och 30 000 människor beräknas ha förts bort, många av dem barn och unga kvinnor. En del fick bygga S:t Petersburg, en del arbetade på gods, och några såldes ända till Persien. Omkring 2 000 män tvingades in i den ryska armén, och andra fick arbeta som slavar åt armén runt Åbo Troligt.
- Hur många dog? Äldre forskning räknade med minst 5 000 dödade. Nyare forskning anger närmare 20 000. Omkring 30 000 flydde till Sverige, av ungefär 400 000 invånare i Finland, och omkring en fjärdedel av gårdarna ska ha stått tomma när kriget tog slut Omstritt.
- Domkyrkan plundras. Ockupanterna plundrade domkyrkan och öppnade gravar, bland dem drottning Karin Månsdotters (hållplats 16). Människor misshandlades för att avslöja var kyrksilvret var gömt. Taket var trasigt och fönstren igenspikade. Åbos befolkning minskade dramatiskt Väldokumenterat.
- Sankt Henriks ben. År 1720 togs benen efter Sankt Henrik, Finlands skyddshelgon (hållplats 2), ur domkyrkan och lastades på ett fartyg till S:t Petersburg. De har aldrig återfunnits Väldokumenterat. Enligt en berättelse sjönk fartyget i en storm i Finska viken Legend.
Äntligen fred
- Freden i Nystad. Kriget slutade med en fred som slöts i Nystad, norr om Åbo, den 30 augusti 1721. Sverige avträdde Estland, Livland, Ingermanland och sydöstra Finland med Viborg. Ryssland lämnade tillbaka resten av Finland och betalade två miljoner riksdaler Väldokumenterat.
- Hemkomst. Krigsfångar och bortförda civila skulle släppas, men de flesta som hade förts till Ryssland stannade där. I Åbo reparerades domkyrkan, och nya klockor hissades upp i tornet Väldokumenterat.
- Husockupanterna ut. Den 18 november 1721 sammanträdde Åbo gamla råd för första gången sedan 1713. Flyktingar som kom hem fann ryska köpmän boende i sina tomma hus, och att vräka dem var en av rådets första uppgifter. Till och med ockupanternas ryske borgmästare, Ivan Savinov Ponomaroff, hade flyttat in i ett övergivet hus. När en rådman krävde hyra av honom våren 1722 sade Ponomaroff att han hade funnit huset tomt och reparerat det på egen bekostnad. I stället för att kasta ut honom skickade rådet män för att syna reparationerna Väldokumenterat.
- Ett namn som kom senare. Samtiden talade inte om isoviha. Namnet kom i bruk först senare under 1700-talet. En andra, kortare ockupation på 1740-talet kallades pikkuviha, lilla ofreden (hållplats 21) Väldokumenterat.
- Hundhuvudade monster. I början av 1900-talet samlades över tusen folksägner om stora ofreden in. I en del av dem uppträder de ryska soldaterna som hundhuvudade monster Väldokumenterat.
Peter den stores brev och dagliga anteckningar visar var han var och vad han skrev. Kyrkböcker, domstolsprotokoll och flyktingarnas ansökningar i Sverige berättar den finska sidan, och folksägner som samlades in två sekler senare visar hur åren mindes. Siffrorna är det svåraste. Ingen räknade de döda eller de bortförda, och uppskattningarna har vuxit i takt med att historikerna har hittat nya källor. Ännu en fälla: både Sverige och Ryssland använde den gamla julianska kalendern, som låg 11 dagar efter vår. För Åbo själv tar stadens egna handlingar slut 1713. Ockupationsförvaltningens papper finns bara i ryska arkiv, och mycket av det vi vet om livet i staden kommer från rättegångar efter freden.